Förmultningskomposten
Som naturen själv
Komposten kan jämföras med människokroppen: båda behöver syre, varierad kost och en bra plats att bo på för att trivas och fungera som bäst.
Komposten är medelpunkten i Grönskans trädgård. Här står den mitt i trädgården, bland kaffedrickande gäster och blommor till salu. Som en trädgårdsprydnad bland andra — och samtidigt en utmärkt anledning till att inleda samtal om kretslopp och miljötänkande.
På grund av placeringen väcker den nyfikenhet — en katt bland hermeliner. Den öppna träkonstruktionen skiljer sig dessutom från det som vi vanligtvis tänker på när vi hör ordet kompostbehållare.
Grönskans innehavare, biologen och botanisten Susanne Wiigh-Mäsak, tar sig gärna tid att svara på gästernas återkommande frågor om hur livet i komposten fungerar.
För en levande värld är just vad komposten är. Och som alla levande organismer behöver den först och främst syre för att kunna överleva, något som är en bristvara i dagens kompostbehållare av plast och frigolit.
Susanne brukar jämföra komposten med människokroppen: Båda behöver luft, varierad kost och en bra plats att bo på.
Förenklat skulle man kunna säga att i en miljö där människan inte trivs, där blir det inte heller någon bra kompostjord, och tvärtom.
Egen modell
Sedan 1997 driver hon företaget "Grönskan" på ön Lyr i den bohuslänska skärgården. Det stora växthuset, som är det fösta som möter besökaren som tar färjan över till ön från fastlandet, är omgärdat av just grönska — en provkarta över det som odlas innanför glasfönstren.
Här säljer Susanne ovanliga växter, driver en handelsbod och matservering med ekologiska livsmedel samt håller i kurs- och konferensverksamhet.
Susanne har själv utarbetat modellen till kompostbehållaren som hon kallar "förmultningskompost". I butiken säljer hon den komplett och färdig till dem som inte har tid eller ork att själva snickra ihop behållaren. Förutom privatpersoner så har även förskolor, skolor och restauranger satsat på förmultningskomposten.
Det är naturens egna principer om förmultnande som fått bestämma utseendet. I skog och mark förmultnar djur och växtdelar direkt på marken med hjälp av maskar, jordbakterier och andra nedbrytare. En död hare eller räv försvinner snabbt, utan att det luktar illa. Därför är det glest mellan kompostbehållarens brädor, just för at tluften ska cirkulera ordentligt. Meningen är att försöka efterlikna miljön på marken i möjligaste mån.
Genomtänkta mått
Förmultningskompostens mått är noggrannt genomtänkta: Behållarens bredd är uträknad så att kompostens kärna aldrig kommer längre bort från luften än vad markens mullager är djupt. Det är nämligen där nedbrytningen sker. Gräver man djupare når syret inte fram och där finns heller inget djurliv. I en bredare kompostbehållare skulle syret alltså inte nå fram till det som ligger i mitten.
Under vintern bildas en tjälskorpa kring komposten — en perfekt isolering mot kylan. Tjälskorpan hindrar inte heller syretillförseln som till exempel frigolit gör. Eftersom förmultningskomposten består av två behållare som monterats samman värmer de varandra samtidigt som luften kan cirkulera mellan dem.
Den stora volymen (en kubikmeter) gör att det "brinner" inne i komposten även när termometern visar åtskilliga minusgrader. Ju fullare den är, desto bättre fungerar förmultningsprocessen under vintermånaderna.
Visserligen går det att anlägga förmultningskomposten när som helst under året, men ska den fungera ordentligt under vintern är det bäst att börja när det är plusgrader ute. Då får förmultningsprocessen en chans att komma igång ordentligt innan kölden sätter in.
Metallnätet täcker behållarens samtliga sidor och hålen i det är precis lagom stora för att en mask som drar in midjan ska kunna passera, emn alldeles för små för att en mus ska komma igenom. Mask behöver man för övrigt aldrig tillsätta i en fungerande kompost. Den letar sig själv fram till miljöer där den trivs, liksom den även ger sig av om den tycker att omgivningen börjar bli ogästvänlig. Mask i komposten är ett tecken på att man har lyckats.
Sköts förmultningskomposten rätt luktar den inte och drar därför heller inte till sig några skadedjur.
I en varmkompost finns däremot inget normalt djurliv. I den höga temperaturen, som ofta överstiger 60 grader, klarar varken människor eller maskar av att överleva. Plats och frigolit släpper inte heller in tillräckligt med syre. Resultatet blir att hushållsavfallet ruttnar till jord istället för att förmultna, som är fallet om det kommer in syre. När något ruttnar så luktar det som bekant illa och drar till sig skadedjur. Det är därför inte ovanligt att möss och andra gnagare tar sig igenom plasthöjlet.
Visserligen brukar många protestera och hävda att de har varmkomposter som är fulla av mask. Susanne Wiigh-Mäsak brukar kontra med att de då varken lyckats få en riktig varmkompost eller en bra förmultningskompost, utan en halvdan lösning som varken är det ena eller det andra.
37 grader varmt — högre är feber
I förmultningskomposten håller sig temperaturen stadigt kring 37 grader, precis som i vår egen kropp. Blir den högre får även komposten "feber".
När komposten ser ut och luktar som jord är den färdig. Under sommarhalvåret tar det ungefär tre veckor för hushållsavfallet att omvandlas till färdig jord, under vintern går det något långsammare.
Kompostjorden är som mest näringsrik när den är ny och används som jordförbättrande lager direkt i planteringar och trädgårdsland.
Text: Angelica D Vacante.
